Your home is where your heart is

Många gånger har jag sagt att livet inte är värt någonting,
jag kan inte ens räkna på mina fingrar alla gånger som jag stängt igen dörren för att leva.
Rätt i ansiktet på mig själv.
Men vem är jag som kastar skräp på mitt egna liv egentligen.
Man kommer till världen för att bli omhändertagen för att sedan börja vårda sitt egna liv.

Hur svårt det än har varit att få fram det så har jag äntligen lyckats förstå
att det är en ära att få andas syre och uppleva dagarna från början till slut.
Det är så många människor som kommer till världen men aldrig får leva fullt ut,
varför kan vi inte leva färdigt för dem istället. Ta vara på varje sekund.

Alla har vi våra jobbiga dagar och svåra situationer att handskas med,
jag ska inte förneka att jag hör till den kretsen som ofta ligger på botten och kippar efter luft.
Jag kan omöjligt förneka att livet ibland mest varit en börda och
jag kan inte skölja över att jag spottat på mig själv och
förorsakat smärta i andras ögon på grund utav vem jag är och
vad livet har gjort mig hittills.

Det kom som en uppenbarelse och en rak höger när en nära vän till mig
sa att det inte längre går att se den person jag har varit.
Den person som tog livet med en klackspark och var full med drömmar.
Och det gör så ont i mig att människor börjar se mig för att sedan blunda,
för att jag tappade fotfästet och gav upp med att leva. Förlorade mig själv.

Det är så enkelt att säga att livet är värdelöst och att det inte kommer att bli bättre,
jag vet det så himla väl eftersom jag har upprepat det hundratals gånger.
Men är det verkligen så värdelöst?
Livet kanske inte är rätt alla gånger och
ibland orsakar det smärta som är svår att ta in och hantera.
Men samtidigt så finns det så mycket som borde uppskattas.

Jag är omringad av människor som jag tycker om och som tycker om mig,
jag vill aldrig se dem falla och drunkna. Jag vill inte höra att de tycker livet är värdelöst.
Och på exakt samma sätt så vill de samma sak för mig,
den största besvikelsen för mig är om jag gör dem besvikna.
Självklart stöttar jag dem under dåliga dagar och
givetvis finns de där för mig med.
Men det kommer en gräns då man inte orkar höra hur fel och orättvist allting är,
jag vet själv att jag ofta har upprepat alla negativa saker och aldrig nämnt de positiva.

Det är påfrestande att dag ut och dag in att få höra från en person
som är betydelsefull att den inte orkar. Inte vill leva och att ingenting är värt.
Egentligen är det väldigt själviskt att överhuvudtaget säga så om och om igen,
våran uppgift är att leva och sen hur vi väljer att leva är en annan sak,
men det är inte en uppgift att dra ner andra i samma träsk.
Många säger förmodligen att de inte tar åt sig,
men jag tror att det bara är en lögn,
om man bryr sig nog mycket om en person så går det inte bara att blunda.

Ni får inte misstolka mig nu genom att tro att man måste hålla allting inom sig
för att inte orsaka smärta för andra. Kommer det gråa dagar så låt det komma fram.
De flesta av mina dagar har varit gråa och det har medfört att en dimma har lagt sig
över hela min värld. Och jag har vägrat öppna ögonen för mina närmsta som varje gång säger att
det finns mer och att det kommer bli bättre.

Förlåt mig.

Jag vet att livet är en gåva och även om det ibland medför tråkigheter och smärta
så ska jag aldrig mer stampa och spotta på något som gavs till mig för att ta vara på.
Har alltid sagt att jag aldrig varit med om riktig lycka,
men det har varit så himla fel av mig. Lyckan cirkulerar omkring mig hela tiden.
I syret jag andas och i hjärtat som slår för att jag ska ta steg framåt,
det är lycka att ha så fina människor nära mig och som håller mig nära.

Antar att jag aldrig riktigt insett att det är en lycka att leva.
Inte insett det förens nu.

Förlåt och Tack och Puss.