Somnade innan klockan tolv igår
och har sovit i tretton timmar. Helt otroligt.

Nu ska jag väl ändå klara av att jobba hela natten.

ingen vill se oss och ingen tror på att våra lungor andas
för varandra så att bröstkorgen åker upp och ner ner och upp
springer fort utan att andas för att komma så nära som ingen kan
vara bara för att du är du och jag är jag som två saknade bitar i
ett pussel som bygger ihop en egen värld som inga andra ögon kan skåda
för vi har bara varandra morgon dag kväll och natt oberörda förförbara.

Sitter och dricker min sista kaffekopp för denna dag
har säkert hinkat i mig tio koppar idag. Antar att det lätt blir så när
man är på besök hos mina föräldrar.
Har även hunnit baka lite denna dag också och
icket att förglömma;

Jag kört runt på en åkergräsklippare och kapat gräs.

Känner mig som världens största lantjänta när jag traskar omkring
i gummistövlar och gräs i håret.
Men sådan var min uppväxt helt enkelt och
jag tycker om att falla tillbaka till den så fort jag lämnar mitt
hem och alla avgaser i staden.

Men staden bringar goda stunder också.

Nu ska jag ta och slita blicken från några barn som håller på
att lära sig åka inlines på gatan och börja packa min väska.
Imorgon lämnar jag landet och gröna ängar för att bege
mig till asfalt och betonghus.

...ibland så dör jag litegrann
när du halkar med din tunga på en
bokstav i mitt namn

som en ljudlös svartvit hallucination
var marken sedd uppifrån bron
vi vände oss mot kameran och log...

-Gör din vision till din verklighet.

Jag lovar dig som den första,
bli den enda och
vara den sista.

Det har väl aldrig varit något tvivel om den saken. Puss.

Har precis tagit ut tjugofem muffins från ugnen.
Hela köket doftar ljuvligt från både choklad och blåbär och vanilj.

Är nog mest därför jag tycker om att baka hela tiden.

Innan middag idag så förtärde jag och min mor lite öl,
till middagen så blev det ett vinglas och nu ska jag baka lite kakor
och sen ska vi dricka en kopp kaffe.

Förutom att äta och dricka så har vi mest haft djupa samtal
och jag har suttit ute på altanen och filosoferat om diverse ting och
haft doften av nyklippt gräs i näsan.

När jag kommer till det stadiet då det är dags att stadga mig så
vill jag ha en villa på landet, gärna ett litet renoveringsobjekt så man får fixa och
trixa lite själv. Barnen ska kunna springa barfota på grönt gräs och det ska dofta
nybakat i köket.

Ibland vill jag bara hoppa till det stadiet på direkten.
Men det är väl inte så bara.

Snart är det ett år sedan som

jag hängde ut genom fönstret med en vit och svart mössa

för att sedan springa ut till ett nytt liv.

"Ever since you walked right in the circle's been complete
I've said goodbye to haunted rooms and faces in the street
In the courtyard of the jester which is hidden from the sun
I love you more than ever and I haven't yet begun.

You breathed on me and made my life a richer one to live
When I was deep in powerty you taught me how to give
Dried the tears up from my dreams and pulled me from the hole
I love you more than ever and it binds me to this all."

Kanske är dags att beställa hem lite böcker,
abstinensen växer efter nya blad att bläddra i.

En gång i tiden var även jag liten.

Nu är stora delar av mitt liv nerpackat i flyttkartonger som
vilar tryggt i vårat röda garage i Rosvik.
Dock tog det hela dagen att bära ut alla saker och städa ur lägenheten,
det var svårt att se ljuset där ett tag men jag och mina föräldrar har kämpat på
så svetten hann göra det hemtrevligt i pannan.

Men nu är det äntligen färdigt och nu har jag äntligen fått
lämna Durrnäsvägen och alla minnen bakom mig.
Om några få dagar så är jag bosatt på Sundsgatan för att
skapa nya och fina minnen.

Jag mår bra och kroppen skrattar trots en påfrestande dag.
Kan inte sluta förundras över vad som sker med mig. Magiskt.

Sometimes we all need to sing a long
Just let it out push your heartache away

Många gånger har jag sagt att livet inte är värt någonting,
jag kan inte ens räkna på mina fingrar alla gånger som jag stängt igen dörren för att leva.
Rätt i ansiktet på mig själv.
Men vem är jag som kastar skräp på mitt egna liv egentligen.
Man kommer till världen för att bli omhändertagen för att sedan börja vårda sitt egna liv.

Hur svårt det än har varit att få fram det så har jag äntligen lyckats förstå
att det är en ära att få andas syre och uppleva dagarna från början till slut.
Det är så många människor som kommer till världen men aldrig får leva fullt ut,
varför kan vi inte leva färdigt för dem istället. Ta vara på varje sekund.

Alla har vi våra jobbiga dagar och svåra situationer att handskas med,
jag ska inte förneka att jag hör till den kretsen som ofta ligger på botten och kippar efter luft.
Jag kan omöjligt förneka att livet ibland mest varit en börda och
jag kan inte skölja över att jag spottat på mig själv och
förorsakat smärta i andras ögon på grund utav vem jag är och
vad livet har gjort mig hittills.

Det kom som en uppenbarelse och en rak höger när en nära vän till mig
sa att det inte längre går att se den person jag har varit.
Den person som tog livet med en klackspark och var full med drömmar.
Och det gör så ont i mig att människor börjar se mig för att sedan blunda,
för att jag tappade fotfästet och gav upp med att leva. Förlorade mig själv.

Det är så enkelt att säga att livet är värdelöst och att det inte kommer att bli bättre,
jag vet det så himla väl eftersom jag har upprepat det hundratals gånger.
Men är det verkligen så värdelöst?
Livet kanske inte är rätt alla gånger och
ibland orsakar det smärta som är svår att ta in och hantera.
Men samtidigt så finns det så mycket som borde uppskattas.

Jag är omringad av människor som jag tycker om och som tycker om mig,
jag vill aldrig se dem falla och drunkna. Jag vill inte höra att de tycker livet är värdelöst.
Och på exakt samma sätt så vill de samma sak för mig,
den största besvikelsen för mig är om jag gör dem besvikna.
Självklart stöttar jag dem under dåliga dagar och
givetvis finns de där för mig med.
Men det kommer en gräns då man inte orkar höra hur fel och orättvist allting är,
jag vet själv att jag ofta har upprepat alla negativa saker och aldrig nämnt de positiva.

Det är påfrestande att dag ut och dag in att få höra från en person
som är betydelsefull att den inte orkar. Inte vill leva och att ingenting är värt.
Egentligen är det väldigt själviskt att överhuvudtaget säga så om och om igen,
våran uppgift är att leva och sen hur vi väljer att leva är en annan sak,
men det är inte en uppgift att dra ner andra i samma träsk.
Många säger förmodligen att de inte tar åt sig,
men jag tror att det bara är en lögn,
om man bryr sig nog mycket om en person så går det inte bara att blunda.

Ni får inte misstolka mig nu genom att tro att man måste hålla allting inom sig
för att inte orsaka smärta för andra. Kommer det gråa dagar så låt det komma fram.
De flesta av mina dagar har varit gråa och det har medfört att en dimma har lagt sig
över hela min värld. Och jag har vägrat öppna ögonen för mina närmsta som varje gång säger att
det finns mer och att det kommer bli bättre.

Förlåt mig.

Jag vet att livet är en gåva och även om det ibland medför tråkigheter och smärta
så ska jag aldrig mer stampa och spotta på något som gavs till mig för att ta vara på.
Har alltid sagt att jag aldrig varit med om riktig lycka,
men det har varit så himla fel av mig. Lyckan cirkulerar omkring mig hela tiden.
I syret jag andas och i hjärtat som slår för att jag ska ta steg framåt,
det är lycka att ha så fina människor nära mig och som håller mig nära.

Antar att jag aldrig riktigt insett att det är en lycka att leva.
Inte insett det förens nu.

Förlåt och Tack och Puss.

Tänkte bara nämna såhär i farten att
ni är över tjugo stycken som klickar sig in här
och att det vore hemskt roligt om ni ibland ville lämna några
ord i kommentarer.
Känner ni er blyga eller inte har så mycket att säga
så finns det en fenomenal sak som kallas Reaktioner
som visas längst ner efter varje inlägg. Där kan ni bara välja och klicka.

Tycker ni dock att något inte är Fint Intressant eller Magiskt,
så skriv gärna det eller så får ni ju såklart låta bli.

Men genom att lämna en kommentar eller klicka i en av dessa rutor
skulle göra mig himla glad och hålla glöden vid liv.

Positiv energi räcker längre än vad man tror.
Puss!

Boom Shack-A-Lak


Min dator har fått flunsa
och kommer förmodligen dö snart.

Gör allt annat förutom det som jag borde göra.
Kom igen motivation, kom igen.

Nu har jag sett Dear John,
jag rekommenderar att inte se den själv,
ensam en natt då det regnar i en säng på hundraåttio centimeter.

Resultatet blev mängder av tårar och tappra försök
att krama den enda kudden jag har kvar som inte har packats ner.

Annars så är filmen himla fin.

Imorgon är det dags att säga Hejdå till Durrnäsvägen
för att landa snabbt på Skaraborgsvägen och för
att slutligen slå sig ner på Sundsgatan.

Fint.

Mina vänner gör mig tårögd.
Av glädje alltså. Puss.

’never a lip is curved with pain
that can't be kissed into smile again.’

Du har ett ansvar i livet att älska dig själv så gott du kan, det är ditt enda ansvar, ditt enda uppdrag och din enda möjlighet,
ingen annan än du själv är skyldig att göra dig lycklig,det är svårt.
För dom som inte lyckas blir fulla av avund och gör allt för att du inte ska kunna älska dig själv. de ger tex ut tidningar med perfekta människor i för att få dig att inse att du inte duger.
Dom tar vara på ditt tvivel och använder det när de ska sälja bindor,rakhyvlar och deodorant men lika lite som du är skyldig dom lycka är du skyldig till deras olycka. Du har bara dig själv, och ditt enda uppdrag är att vara du.

Om du inte lyckats förut kan det vara en strålande bra årstid att börja på. Livet är en ensam grej allting har ett slut,påsklovet har ett slut,sommaren,en bra film har ett slut och när det är över är du ensam igen. Då och då är du ensam, det enda du kan komma tillbaka till är ensamheten och du måste älska den, för om du gör det kan allting kan få vara hur bräckligt som helst.
Framtiden kan vara ett orosmoln, vi får höra så mycket olika saker om framtiden, vi vet ingenting och försöker måla upp scenarium och skräckexempel och troliga situationer, där har vi nog mycket att lära om guldfisken, den vet ingenting om framtiden, undrar inte och oroas inte, en guldfisk älskar sig själv.
En guldfisk lever i nuet. Den har vad jag har hört,ett minne på 5 sekunder ungefär, det har inte människan.

Vi har ett fantastiskt minne, men det kan tyckas ganska meningslöst om vi ältar det istället för att bara låta det vara, att älska sig själv är ingen -satsa på dig själv grej det är en -du duger som du är grej, det får inte förväxlas med egoism eller djungelns lag, alla som jag träffar eller allt jag ser och hör är ingredienser i mitt liv, det liv som jag är skyldig att älska och vårda,jag är inte så bra på det. Men jag jobbar på det.

Ingenting är egentligen särskilt högtidligt eller glamoröst, det blir som man gör det till, och snart har jag använt varenda högtravande klyscha som finns att tillgå, det är underligt hur vissa meningar blir klyschor bara för att de har sagts så många gånger.
Hur ord blir innehållslösa, inte för att de har upplevts utan för att de har slitits verbalt, det är dags att uppleva klyschorna för det är bättre med en fågel i handen än tio i skogen, det är det.
Man måste stå på sig, och nu i slutet av 90 talet när kvantitet går före kvalitet, dom snabbas klippens tid, den hetsiga kroppsfixeringens tid, de tomma löfternas tid, den innehållslösa humorns tid, det är en tid som behöver så mycket ordspråk och klyschor över sig, så mycket att vi snart kanske kan börja leva efter det, att vi snart kan börja älska oss själva.. / Lars Winnerbäck

and i got real high
and things got real slow
and i started talking like this
what's going on?

Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och startat om på ny kula. Dock så gjorde jag det mest för att min andra blogg började trassla och designen gick det inte att få ordning på.

Nåväl, hoppas ni har hängt med hit för nu blir det en nystart.

Välkommen!