Lyssnar på The tallest man on earth - Love is all och precis i detta nu så började jag tänka på ordet Kärlek och betydelsen för tvåsamhet.
Jag känner till mitt innersta så himla väl och vet att jag inte är den typen som tycker om att bara ha mig själv men med åren så har mitt hjärta blivit så svårt att nå. Börjat sakta men säkert förakta Kärlek.
Men trots det så kan jag inte låta bli att le åt människor som går hand i hand genom stan,
två människor som delar samma paraply,
som tar hudnära till obeskrivliga gränser.
Kanske är jag fånig när det finaste jag vet är att känna hjärtat slå hårt och
släppa ut fjärilarna i hela kroppen. Kanske är jag lite fånig när jag ibland lagar mat för två bara för att och lite lite fånig när jag vill känna lakanen dofta ett plus ett.
Men det är nog okej att vara lite fånig när hjärtat vill och
hjärnan vill och fjärilarna vill,
släppas fri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar