Dags att ta itu med ännu en period då människor
lämnar Piteås gator och sätter fart mot nya vyer.
Först pratas det om att lämna men då är planerna fortfarande
dimmiga och tankarna tänker bort det mesta. Men sedan kommer
den dagen då allting är planerat och klart och det är vemodiga hjärtan
och blicken framåt och benen försvinner och än en gång står man
på perrongen och vinkar farväl.
Hundra förfrågningar om jag vill följa med man har mest
skrattat bort det och sagt att "Vad ska jag dit och göra?" men
precis efter den urdåliga kommentaren så svider det till i bröstet och
tanken om vad har jag egentligen här att göra? dyker upp.
För lite mer än ett år sedan så hade jag planer,
det var jag som skulle styra benen och blicken åt
olika håll och det var någon annan som skulle vinka av mig.
Men istället så har jag vinkat och vinkat och vinkat av nästan varenda
människa jag känner och sedan vandrat hemåt och bett en liten bön över
att den personen ska få ett bra liv vart den än hamnar och sedan har jag
vaknat upp till min vardag igen, precis som vanligt fast med ett större tomrum.
Denna gång kanske det bara känns lite extra, lite svårare att
smälta när det är flera som lämnar samtidigt istället för en lite då och då.
Känner kanske lite att det är dags för mig nu en stund,
kanske dags för att uppdatera vardagen lite och finna nya motiv.
Fast samtidigt viskar tryggheten i mitt öra och jag har
ju alltid varit lite extra fånig inför den och levt där efter.
Känner bara för någon liten slags omväxling sådär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar