Ibland går vi på promenad du och jag.
Du har det dubbla av allt och jag klär mig helst i gamla klyschor. Tänker att det är typiskt oss.
Du som ber mig att ta med ett par vantar men jag glömmer de hemma varje gång så att jag tappar känseln i fingrarna men lånar vemodigt dina en stund. Bara för att du säger att jag ska.
Den där evinnerliga känslan av osäkerhet iakttar våra ryggtavlor och i luften hänger orden om
hur man vågar kasta sig ut en gång men inte en andra.
Det har alltid varit att man vill ha något som man inte kan få, vi var sådana, du och jag.
För flera år sedan så vandrade vi exakt samma vägar som nu och kanske är det tragiskt
att det aldrig blivit mer än lätta fingertoppar mot skulderblad och en evighets karusell.
Men ibland tänker jag innan avsked att världen känns kanske lite skarpare och kanske
känner vi oss lite äldre.
Vi är inte de vi en gång var. Det enda bestående är platsen vi står på och spelande
fingrar och det är kanske därför vi söker oss tillbaka hit. Inte för att vi, det självklara i allt, skulle dö utan den, utan för att vi behöver det, du och jag och tryggheten i det som förblir oförändrat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar