Dagarna känns korta och allting går snabbt men ändå så sakta.
Har levt i en slags cirkel blandat med eufori och misär om
vartannat.
Fast lite mer lycka än olycka måste tilläggas.
Hjärtat slår frivolter dagarna i ända och
huvudet har så svårt att fokusera på andra
saker än en enda. Svårt att andas normalt
utan andra andetag bredvid mig och känner
inte riktigt för att komma hem till mig själv
efter timmar,minuter och sekunder av tvåsamhet.
Men det är väl helt enkelt bara så,
att vara kär.
Det tunga just nu när mörkret faller är
att mina vänner befinner sig så långt härifrån
på olika håll när de som mest behövs här i höstmörkret.
Men saknad är ingenting dåligt har jag lärt mig även om
det skriker -KOM HEM TILL MIG i mitt huvud och hjärtat känns
så konstigt och fel men samtidigt så starkt och så rätt.
Men när det blir september nummer tretton så anländer ett
av mina hjärtan hem till mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar