Jag kan känna det lite som taggtråd runt strupen när
tvivel som jag försöker kasta iväg biter sig fast i vener
och blodomlopp och överallt.
När det förflutna hoppar fram från varje hörn och
sitter på fotografier framför mina ögon och förföljer
hela tiden.
Att älska någon men inte vara ensam om det
gör att kampen blir hårdare men med tiden
faller allt som man frenetiskt försöker bygga upp.
Jag hatar att inte veta vad som pågår bakom stängda dörrar
när varje dörr har stängts igen framför mig och hjärtat gått itu
för att jag varit så blind. Eller utestängd.
Känner mig uttömd på att segla och falla och vill
bara landa ordentligt och stå stilla där.
Kanske är allting för bra för att vara sant som så
många gånger förut och jag väntar bara på att
dörrar ska stängas och att hjärtat ska gå itu och giftet
sprider sig i varje ven och artär.
Rädslan vill stöta bort men hjärtat vill behålla och
hjärnan har slutat fungera för längesen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar