Klockan är halv sex på morgonen och jag har så svårt för att andas.
Har ingen aning om vad som är rätt eller fel men ändå så vet jag
det självklara i allt. Känner mig ensam i sällskap men föraktar känslan
över att vara ensam på riktigt.
Så missförstådd men så rädd för att någon ska krypa under huden.
Funderar inte längre på om det kommer att bli bättre
eller sämre. Nu försöker jag endast att ta steget,
steget till något som borde vara ett mellanting,
någon slags ro.
Orkar inte längre tänka orkar inte längre känna.
Andas slutar andas slutar tappar luften och försöker
frenetiskt finna den igen.
Diffusa murar byggs upp eftersom och
ibland tänker jag att de finns där för en särskild
anledning eller om de endast ska vara där som en slags
barriär som ivrigt väntar på att rätt person ska lyckas riva.
Förstöra
Förgöra.
Det sägs att det bara är en själv som fortsätter "gnugga smutsen i ansiktet" men
hur är det egentligen med det där att enstaka personer maniskt gör det åt en.
Ska man känna lättnaden att inte behöva göra det själv eller är det DÅ
uttrycket "gallra bort de personer som inte vill en väl" har sin fulla mening.
Känner att ingenting spelar någon roll, varje dag handlar om att
göra si och så och ändå är det glömt på en gång.
Vet så väl vad som är rätt och fel men inom mig ropar något
att - STÅ INTE UT FÖR I HELVETE! Gör inte det.
Säg ifrån
Gå
Försvinn.
Men hur sätter man stop för något som ser så bra ut på bild
på papper, på text och på hud. Men som inte fungerar i den
rena orena fega lätta svåra luften. Verkligheten.
Är på gränsen att finna det självklara i Mig,
men Vi kanske inte är det självklara i allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar