Dagar utan ord. Där befinner jag mig just nu,
tappat andan alldelens för många gånger på kort
tid och jag undrar när jag ska sluta att förvånas.

Anlände till den lilla byn tidigare idag och för
första gången kunde jag känna doften av vår på riktigt.
Borta från avgaser och betong. Där fann jag solen och våren

och kanske mina andetag igen.


Firat födelsedagar med människor
i skrift och vid gravar. Gått runt
bland dödsfall och hemlängtan och misär.
Samtal från andra länder får mitt hjärta att
slå så hårt av lycka och
av saknad.


Lyssnat på flyktbenägna låtar och har
aldrig känt mig mer fast än såhär. Ibland tänker
jag att det inte är så dumt ändå. Ibland försöker
jag att inte tänka alls.
Nyper mig hårt i armen för att sedan sparka mig upp
på fötter och springer hela vägen tillbaka till mig själv.

Hela vägen för att låta denna cirkel fortsätta snurra.

Saknar mitt mörka fina hår jag hade i somras.
Saknar inte cambilderna.

Tjugo minuter över sex på morgonen är klockan nu.
Har redan varit vaken i snart två timmar.
Fått sova kanske tre timmar, uppskattningsvis fyra.
Försvann någonstans mellan bladen som handlade om
Sid Vicious och schizofreni.
Räknar ner tiden, om lite mer än en timme väntar ett
tolv timmars pass.
Vill inte.


Lördag morgon och hela staden är så lugn när den sover.
Hör endast en bil passera sen är det bara tyst och gatorna
är tomma. Nakna.

Som lugnet före stormen.

Oro och åter oro.
Tårar som rinner för ingenting men det känns som
att hela världen inom mig frigör sig.
Ett återbesök av diffusa dimmor och tankar som
tar sig in i varje vrå och ställer till med kaos.
Magkänslan som varit stilla ett tag börjar
ropa och slå men jag väljer att inte lyssna.
För den har alltid rätt. Så förbannat rätt.


Om några minuter är det den 26e.
Två månader sedan du gick bort.
Två månader sedan denna känsla besökte mig sist.

Känslan ropade högt och tog ut sin rätt.
Ville inte lyssna då och vill inte lyssna nu.


Missförstå mig rätt men
JAG HATAR ATT KÄNNA.

Du ser en stad som vaknar
du hör en dörr som slår igen
Det skakar till i gatan
som om ingenting har hänt
Inga träd som bleknar
Ingen ström som byter håll
Du ser en stad som vaknar
du ser en värld som somnar om.

Råkade radera ALLT från mitt minneskort.
Bilder och filmer som jag inte fört över till datorn än.

NU DÖR JAG LITE EN STUND.

Bjuder på en ful bild till råga på allt. Jäklar.

Idag fyller denna pojke tjugotre år.
Tusen pussar och massor med GRATTIS.

You make me laugh, you make me shiver
Isn’t that a fabulous scene?

Nu har ni hälsat på mig också. Typ.

Och såhär bor jag.

Promenad på isen.

Sockerdricksbubbel i hjärtat.

Igår plingade det på dörren och utanför väntade en stort paket.
Skrev ett inlägg i förrgår om hur gärna jag ville ha dessa muggar.

Och vad låg i paketet..

Så jag är nu ägare till sex stycken gudomliga muggar.
Två av varje färg.
Jag är fortfarande helt till mig.

TACK HJÄRTAT. Tack min skatt. Tack.

Cupcakes hos mamma.

Jag älskar allt från Victoria`s Design House och hittade dessa
på en liten affär här i stan vid namn Presenten.
Har inte riktigt kunna släppa dom ur tankarna än.
Helst skulle jag vilja ha ett par av dom vita för jag har kökshandduk och
grytlapp i samma. Men dom andra färgerna är bedårande också.

Nu vet ni det.
Mamma? Pojkvän? Mormor? Vän? Bekant?

Detta är allt jag vill ha.

Magisk är förnamnet på min helg. Efternamnet har jag inte kommit på än.
Kände mig lite kluven inför lördagen då jag visste att Håkan skulle spela i Luleå
och mina converse var beredda på lite dans.
Men jag dumpade Håkan och styrde mina converse till Boden istället.
Min kära pojkvän hade spelning med sitt band där och redan i bilen på väg
dit så var det klart att jag inte hade velat vara någon annanstans.

Efter spelningen så åkte vi hem och såg film tills vi somnade.
Vaknade till sol idag och tog en promenad ute på isen.
Sett Luleå vinna en otrolig match i hockey och ätit Polly.

Nu tänker jag såhär att;
det är så himla skönt att vakna upp en söndag utan huvudvärk och
utan att ha ont i fötterna av dans och trängsel bland tusen andra par converse.
Och kanske, kanske, börjar jag bli lite gammal.

Men det är ta mig tusan inte dumt alls.







Litet klipp från spelningen;

Har precis vänt upp och ner på hela lägenheten.
Tanken var en simpel städning men där kommer den
spontana sidan av mig in i bilden. På gott och ont.
Kilade ner på stan och införskaffade mig en ljuslyckta
servettställ, kökshandduk och en vas och vita tulpaner.

Tulpanerna är allra finast.

Fick för mig att jag inte längre trivs här. Vilket kändes som
en hemsk tanke. För jag har en fin lägenhet och jag trivs visst.
Men den här känslan om att komma hem och sätta sig i fåtöljen och bara
vara har liksom försvunnit.
Samma gäller köket,
jag har nästan inte alls velat laga mat längre för att köket har
inte varit okej. Det har som bara varit där. Som ett kök.

Så nu har jag lyckats riva ut allt. Jag skämtar inte. ALLT.
Känner mig fullständigt eländig när det kommer till sånt här,
för mitt sinne följer samma tråd till kaos när det är kaos omkring mig.

Men har tagit paus för lite lunch/middag och sen får jag se hur mycket
jag hinner innan jag ska iväg och jobba klockan fyra.

Nåväl. Bjuder kanske på lite bilder när jag funnit min ro och mitt hem.

Så ut med det gamla och in med det nya,
ut med det nya och in med det gamla.

LYCKA.

Kära gamla Stallbacken.

Kära gamla hästar.

Liten tjej.

Beger mig snart till min lilla by.
Är ledig i några dagar och tänkte passa på att umgås med mamma och
pappa ett tag. Samt komma ifrån avgaser och oljud.
Till lugnet lugnet lugnet.


Har suttit och skrapat ihop en liten playlist;
Skriva, tänka, andas

Titeln är precis som den säger.
Där finns låtar som jag utnyttjar till fullo när jag skriver,
tänker och andas. Varsågoda.

Idag är det exakt åtta månader sen som jag gav upp hoppet om dig.
Att få dig. Ha dig. Känna dig.

För en varm sommarkväll i Juli så svarade vi Ja.
Och jag behövde inte leva på hoppet mer.

Jag fick.
Jag fick ha.
Jag fick känna.

Nu har jag allt. Har haft allt. I åtta månader.

Estland.

Att nånting nånsin ordnar sig, är omöjligt att tro.
När natten faller över då och nu och sen.
Att nånting kommer knoppas eller nånsin stått i blom.
Nu när mina drömmar frusit ner.

Jag börjar tänka på,
vad som skrämmer mig mest.
Det som är statiskt eller det som tar slut.

Då blir det vår igen.
Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig,
att det ska bli.
Jag går upp igen.
Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig,
att man kan.

Att nånting nånsin faller har jag ingen tid att tro.
När mina dagar går genom en hinna vävt av luft.
Att nånting kommer vissna eller nånsin varit dött.
Nu när mina drömmar krupit fram.

Jag börjar tänka på,
vad som gläder mig mest.
Det som är evigt eller det som byts om.

Då blir det höst igen.
Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig,
att det ska bli.
Jag går ner igen.
Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig.

Släng dig från räcket, vänta på ström.
Kryp under täcket, hämta en dröm.
Sist ut släcker ljuset,
eller vad som är kvar.
Samma gamla chock när man väl är klar.

Men det blir vår igen.
Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig,
att det ska bli.
Jag går upp igen.
Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig,
att man kan.

Klockan är halv sex på morgonen och jag har så svårt för att andas.
Har ingen aning om vad som är rätt eller fel men ändå så vet jag
det självklara i allt. Känner mig ensam i sällskap men föraktar känslan
över att vara ensam på riktigt.
Så missförstådd men så rädd för att någon ska krypa under huden.

Funderar inte längre på om det kommer att bli bättre
eller sämre. Nu försöker jag endast att ta steget,
steget till något som borde vara ett mellanting,
någon slags ro.
Orkar inte längre tänka orkar inte längre känna.
Andas slutar andas slutar tappar luften och försöker
frenetiskt finna den igen.

Diffusa murar byggs upp eftersom och
ibland tänker jag att de finns där för en särskild
anledning eller om de endast ska vara där som en slags
barriär som ivrigt väntar på att rätt person ska lyckas riva.
Förstöra
Förgöra.

Det sägs att det bara är en själv som fortsätter "gnugga smutsen i ansiktet" men
hur är det egentligen med det där att enstaka personer maniskt gör det åt en.
Ska man känna lättnaden att inte behöva göra det själv eller är det DÅ
uttrycket "gallra bort de personer som inte vill en väl" har sin fulla mening.

Känner att ingenting spelar någon roll, varje dag handlar om att
göra si och så och ändå är det glömt på en gång.
Vet så väl vad som är rätt och fel men inom mig ropar något
att - STÅ INTE UT FÖR I HELVETE! Gör inte det.
Säg ifrån
Gå
Försvinn.

Men hur sätter man stop för något som ser så bra ut på bild
på papper, på text och på hud. Men som inte fungerar i den
rena orena fega lätta svåra luften. Verkligheten.
Är på gränsen att finna det självklara i Mig,
men Vi kanske inte är det självklara i allt.

Fina fina Tallinn.

Hamnar två steg bakom och,

- aj vad ont det gör.

Finast just nu.

Hoppas på ett underverk.

För det kan man väl?

Bilder tagna från Tattoologist